Jag känner mig så jävla ouppskattad och värdelös.
Riktigt jävla värdelös...
Känns som att jag aldrig kan göra nånting bra,
säga nånting bra. Vara en bra människa överhuvudtaget.
Förstår inte hur jag kan göra så jävla mycket fel hela tiden.
Vad jag än gör, så är det skit...
Jag säger som man brukar säga:
"Stanna livet, jag vill hoppa av."
Visar inlägg med etikett Självhat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Självhat. Visa alla inlägg
lördag, augusti 20, 2011
söndag, oktober 31, 2010
lördag, oktober 30, 2010
måndag, juli 05, 2010
Happy pills
Känns som en del av mig har dött.
Jag hatar mig själv för hur jag är, för hur jag har varit.
Ger upp det här ett bra tag nu känns det som..
Tell me this night is over
Why should it be so bad to be bad,
when it´s so hard to be anything at all?
And why does everyone seem to forget
what it´s like to be all alone?
As soon as they;
Have got someone, oh it´s no fun!
It makes me wanna vanish and die!
Maybe I´ll throw all my clothes, into a waterfall?
And sit and spy whilenthey all cry,
you get so silly when you´re lonely.
And you think that you´re the only who´ll say:
I hope that someone´s gonna call,
and tell me this night is over!
`Cause I wanna start living my life, before I get much older!
Maybe you all would consider it a joke,
if I say that I hate myself.
But now and then when I look into the mirror,
all I see is a big mistake.
And wouldn´t you?
Well, I just wanna be fun just wanna be the one,
who makes you smile.
I just wanna believe that I could be something to someone.
Am I the only one around here,
who´s not gonna live my life in fear?
onsdag, juni 23, 2010
Förvirrad & irriterad
Hur gick det till, vad har jag gjort för fel?
Vi var bra kompisar, men sen bestämde du dig för att ignorera mig?
Eller uppfattar jag allt fel?
Jag förstår inte vad jag kan ha gjort för fel,
för att du skulle vilja sluta prata med mig.
Vi pratade ofta på msn, inte allt för ofta, men rätt så ofta.
Vi umgicks rätt så ofta med andra kompisar och,
vad jag har uppfattat, hade otroligt roligt!
Jag kan inte påstå att vi hade världens närmaste kontakt,
för vi vet inte mycket om varandra,
skulle mer påstå att vi kom bra överrens.
Det känns fel och ”bögigt” att skriva om det här,
men jag är bara så jävla förvirrad.
Vi brukade alltid säga nånting till varandra på MSN dagen efter att vi varit med varandra, det sista jag fick höra från dig var:
”Tog du illa upp igår?”, jag svarade ”Va?”.
Du förklarade vad du menade, jag förklarade att jag inte tagit illa upp,
och varför jag betedde mig konstigt, på grund av ångest,
skämdes över att berätta det då dock.
Försökte skriva till dig på msn för någon dag sedan,
fick bara korta svar som ”Mmm” ”Ok” ”Inge” till svar,
vilket jag anser betyder ”Jag-vill-inte-prata-med-dig”.
Fattar verkligen inte vad fan jag har gjort för fel.
Jag vet inte tillräckligt mycket om dig,
för att sprida iväg djupa och hemliga saker om dig.
Och jag skulle ALDRIG hitta på ett rykte om dig,
för det gör jag ALDRIG om kompisar!
Inte ens om människor jag tycker illa om! För dem är inte värda att nämnas.
Har i alla fall tagit bort ditt nummer, din facebook och msn.
Så förhoppningsvis slipper jag snart sitta och fundera på vad fan jag har gjort för fel...
Vi var bra kompisar, men sen bestämde du dig för att ignorera mig?
Eller uppfattar jag allt fel?
Jag förstår inte vad jag kan ha gjort för fel,
för att du skulle vilja sluta prata med mig.
Vi pratade ofta på msn, inte allt för ofta, men rätt så ofta.
Vi umgicks rätt så ofta med andra kompisar och,
vad jag har uppfattat, hade otroligt roligt!
Jag kan inte påstå att vi hade världens närmaste kontakt,
för vi vet inte mycket om varandra,
skulle mer påstå att vi kom bra överrens.
Det känns fel och ”bögigt” att skriva om det här,
men jag är bara så jävla förvirrad.
Vi brukade alltid säga nånting till varandra på MSN dagen efter att vi varit med varandra, det sista jag fick höra från dig var:
”Tog du illa upp igår?”, jag svarade ”Va?”.
Du förklarade vad du menade, jag förklarade att jag inte tagit illa upp,
och varför jag betedde mig konstigt, på grund av ångest,
skämdes över att berätta det då dock.
Försökte skriva till dig på msn för någon dag sedan,
fick bara korta svar som ”Mmm” ”Ok” ”Inge” till svar,
vilket jag anser betyder ”Jag-vill-inte-prata-med-dig”.
Fattar verkligen inte vad fan jag har gjort för fel.
Jag vet inte tillräckligt mycket om dig,
för att sprida iväg djupa och hemliga saker om dig.
Och jag skulle ALDRIG hitta på ett rykte om dig,
för det gör jag ALDRIG om kompisar!
Inte ens om människor jag tycker illa om! För dem är inte värda att nämnas.
Har i alla fall tagit bort ditt nummer, din facebook och msn.
Så förhoppningsvis slipper jag snart sitta och fundera på vad fan jag har gjort för fel...
måndag, juni 21, 2010
Panikångest
Jag orkar inte ha flera timmars ångest.
Jag orkar inte med att få panikångest när jag njuter av livet.
Jag orkar inte ha känslan att jag när som helst kommer att spy;
Att, vilken sekund som helst kommer jag att skita på mig;
Att väldigt snart kommer att svimma;
Att jag aldrig mer kommer att kunna andas lugnt och riktigt.
Att jag MÅSTE göra illa mig själv, så att jag slipper känna allt,
JAG HATAR PANIKÅNGEST.
JAG HATAR ADHD.
JAG HATAR ATT LEVA MED DET.
JAG HATAR ATT JAG INTE KAN KONTROLLERA DET PÅ NÅGOT SÄTT.
JAG HATAR ATT JAG INTE KAN FÅ NÅGON RIKTIGT HJÄLP MED MINA PROBLEM!
Jag orkar inte med att få panikångest när jag njuter av livet.
Jag orkar inte ha känslan att jag när som helst kommer att spy;
Att, vilken sekund som helst kommer jag att skita på mig;
Att väldigt snart kommer att svimma;
Att jag aldrig mer kommer att kunna andas lugnt och riktigt.
Att jag MÅSTE göra illa mig själv, så att jag slipper känna allt,
bara för en liten stund, så jag hinner lugna ner mig tills det kommer tillbaka igen....
Värst av allt är när man har roligt med sina kompisar, och helt plötsligt byter man humör.
Springer fram och tillbaka, ut och in, låser in sig på toa, klöser sig i ansiktet, nacken, slår sig på benen, (om man inte är hemma, för då vet man vart man ska ta vägen, och vad man ska använda).
Springer fram och tillbaka, ut och in, låser in sig på toa, klöser sig i ansiktet, nacken, slår sig på benen, (om man inte är hemma, för då vet man vart man ska ta vägen, och vad man ska använda).
Man stressdricker vatten, man stressröker (om man nu har lyckats köpa på sig ett "akutpaket" med cigg), stress tuggar på tuggummi, pratar tyst, fort och sluddrigt, för man är rädd att det ska spruta spya om man öppnar munnen för mycket.
Man svär åt sig själv, hatar sig själv så otroligt, man är så dum.. Så jävla skum.
Skäms så otroligt jävla mycket över hur man är, men skäms också över panikångesten, så man vill inte berätta varför man är som man är..
Jag är så jävla less på att må så här.
Det är så jävla okontrollerat..
Förstår roliga kvällar, underbara stunder, och även om man bara sitter framför datorn, så kommer det..
Det är så jävla okontrollerat..
Förstår roliga kvällar, underbara stunder, och även om man bara sitter framför datorn, så kommer det..
JAG HATAR PANIKÅNGEST.
JAG HATAR ADHD.
JAG HATAR ATT LEVA MED DET.
JAG HATAR ATT JAG INTE KAN KONTROLLERA DET PÅ NÅGOT SÄTT.
JAG HATAR ATT JAG INTE KAN FÅ NÅGON RIKTIGT HJÄLP MED MINA PROBLEM!
tisdag, mars 23, 2010
Kukhorajävlafitta
Haha.
Fan alltså. Trodde jag skulle kunna hålla humöret uppe lite längre, men icke.
Idag är jag verkligen apatisk, men också hatisk. Det växlar fram och tillbaka.
Idag hatar jag alla människor som är lyckliga.
Jag hatar alla som är så där äckligt nykära.
Jag hatar alla som orkar bry sig om sitt utseende.
Jag hatar alla som har lyckats med något i sitt liv.
Jag hatar alla er.
Jag hatar människor som tror att vi finns och fyller en mening.
För det gör vi inte. Vi människor bara förstör.
Jag hatar hur vi är beroende av elektronik och bekvämligheter.
Jag hatar hur allt handlar om pengar.
Idag hatar jag att leva.
Jag hatar att vara här.
Jag känner mig så jävla ensam idag. Känns som att ingen förstår mig.
Att det inte finns någon som vill sätta sig ner med mig och bara prata om hur vi hatar allt.
Fan alltså. Trodde jag skulle kunna hålla humöret uppe lite längre, men icke.
Idag är jag verkligen apatisk, men också hatisk. Det växlar fram och tillbaka.
Idag hatar jag alla människor som är lyckliga.
Jag hatar alla som är så där äckligt nykära.
Jag hatar alla som orkar bry sig om sitt utseende.
Jag hatar alla som har lyckats med något i sitt liv.
Jag hatar alla er.
Jag hatar människor som tror att vi finns och fyller en mening.
För det gör vi inte. Vi människor bara förstör.
Jag hatar hur vi är beroende av elektronik och bekvämligheter.
Jag hatar hur allt handlar om pengar.
Idag hatar jag att leva.
Jag hatar att vara här.
Jag känner mig så jävla ensam idag. Känns som att ingen förstår mig.
Att det inte finns någon som vill sätta sig ner med mig och bara prata om hur vi hatar allt.
söndag, oktober 18, 2009
Presentation pt. II
Jag hade ett litet utbrott nyss.
Men det jag har skrivit håller jag fortfarande fast vid.
Jag hatar mig själv, och ja.
Jag tänkte ren skriva det jag nyss skrivit.
"Jag hatar mina ärr. Jag skäms över mina ärr.
Jag vet att det är OTROLIGT många som har VÄRRE ärr än mig.
MEN JAG SKÄMS ÖVER MINA. JAG TÄNKER ALDRIG SÄGA ATT DEM ÄR EN DEL UTAV MIG. FÖR JAG HATAR DEM."
Ja, jag hatar mina ärr. Dem är inte så synliga, men jag ser dem. Varje dag.
Jag har använt en salva som bleker ärr, och den har funkat bra!
Men ändå så finns det ärr kvar som jag skäms över.
Jag hatar att dem finns på min kropp.
Och som jag skrev - Jag vet att finns människor med fulare, tjockare, bredare ärr, men deras ärr är deras problem.
Mina ärr är mina problem. Och jag skäms, skäms, skäms.
Jag hatar varma dagar då människor går runt med självförtroende i deras t-shirts och linnen.
Det gör ont i mig varje gång jag inser att jag måste ta av mig min långärmad, annars kommer jag att tuppa av på grund utav värmen.
Jag ogillar till och med att ha t-shirt när jag är ensam.
Jag är så ovan att vara utan långärmade tröjor att det blir obehagligt.
"Jag hatar att jag måste klä av mig för kunna duscha mig ren.
Jag hatar att tvåla in min äckliga kropp, känna min slöa mage, mina fula pattar och min äckliga fula fittjävel."
Mmm, jag har alltid hatat min kropp.
Jag har aldrig, och kommer aldrig att bli nöjd med den.
Detta är också en anledning till varför jag hatar varma dagar.
Då tjejer gå med lite kläder, medans jag kommer med stora kläder för att kunna visa så lite som möjligt.
Jag vill inte känna att jag måste "täcka" mig själv. Jag vill också kunna gå lättklädd. (Observera: t-shirt och shorts)
Men när jag väl försöker så ångrar jag mig ganska fort. Tanken kommer:
"Vad skulle folk säga och tro om mig när jag kommer och visar benen och armarna?... Dem skulle ju tro att JAG tror att jag är någon, lol."
JOIAFkjofJKS. VAD FAN VILL JAG KOMMA MED ALLT DET HÄR?
Orkar inte.
Jag ren skriver personlighets-delen någon annan dag.
Men det jag har skrivit håller jag fortfarande fast vid.
Jag hatar mig själv, och ja.
Jag tänkte ren skriva det jag nyss skrivit.
"Jag hatar mina ärr. Jag skäms över mina ärr.
Jag vet att det är OTROLIGT många som har VÄRRE ärr än mig.
MEN JAG SKÄMS ÖVER MINA. JAG TÄNKER ALDRIG SÄGA ATT DEM ÄR EN DEL UTAV MIG. FÖR JAG HATAR DEM."
Ja, jag hatar mina ärr. Dem är inte så synliga, men jag ser dem. Varje dag.
Jag har använt en salva som bleker ärr, och den har funkat bra!
Men ändå så finns det ärr kvar som jag skäms över.
Jag hatar att dem finns på min kropp.
Och som jag skrev - Jag vet att finns människor med fulare, tjockare, bredare ärr, men deras ärr är deras problem.
Mina ärr är mina problem. Och jag skäms, skäms, skäms.
Jag hatar varma dagar då människor går runt med självförtroende i deras t-shirts och linnen.
Det gör ont i mig varje gång jag inser att jag måste ta av mig min långärmad, annars kommer jag att tuppa av på grund utav värmen.
Jag ogillar till och med att ha t-shirt när jag är ensam.
Jag är så ovan att vara utan långärmade tröjor att det blir obehagligt.
"Jag hatar att jag måste klä av mig för kunna duscha mig ren.
Jag hatar att tvåla in min äckliga kropp, känna min slöa mage, mina fula pattar och min äckliga fula fittjävel."
Mmm, jag har alltid hatat min kropp.
Jag har aldrig, och kommer aldrig att bli nöjd med den.
Detta är också en anledning till varför jag hatar varma dagar.
Då tjejer gå med lite kläder, medans jag kommer med stora kläder för att kunna visa så lite som möjligt.
Jag vill inte känna att jag måste "täcka" mig själv. Jag vill också kunna gå lättklädd. (Observera: t-shirt och shorts)
Men när jag väl försöker så ångrar jag mig ganska fort. Tanken kommer:
"Vad skulle folk säga och tro om mig när jag kommer och visar benen och armarna?... Dem skulle ju tro att JAG tror att jag är någon, lol."
JOIAFkjofJKS. VAD FAN VILL JAG KOMMA MED ALLT DET HÄR?
Orkar inte.
Jag ren skriver personlighets-delen någon annan dag.
Presentation
Tja!
Jennifer var namnet, men ni kan kalla mig Lisyia/Lis.
Jag hatar mitt utseende.
Mitt fula tryne, min fula kropp.
Jag hatar mina ärr. Jag skäms över mina ärr.
Jag vet att det är OTROLIGT många som har VÄRRE ärr än mig.
MEN JAG SKÄMS ÖVER MINA. JAG TÄNKER ALDRIG SÄGA ATT DEM ÄR EN DEL UTAV MIG. FÖR JAG HATAR DEM. MEN ÄNDÅ SÅ ÖKAR DE.
För när jag väl är i stadiet super-panik-ångest-fitta så skiter jag i att ärren blir fler, FÖR JAG ÄR REDAN SÅ JÄVLA FUL.
Jag hatar att jag måste klä av mig för kunna duscha mig ren.
Jag hatar att tvåla in min äckliga kropp, känna min slöa mage, mina fula pattar och min äckliga fula fittjävel.
Jag hatar min personlighet. Mina åsikter, som ingen verkar förstå sig på.
Jag hatar att när jag väl öppnar mig, och berättar om mitt liv, så är det sista gången jag hör något från den människan.
FÖR ALLA TYCKER ATT JAG ÄR EN SKUM JÄVLA IDIOT SOM HAR ÅNGEST.
Ingen fattar vad fan jag menar med ångest.
"Haha, ja jag brukar ha ångest ibland också, efter fyllan."
WHAT THE FUCK?!
ALLA ÄR SÅ DUMMA I HUVUDET.
JAG HATAR ER, MEN JAG VET ATT DET EGENTLIGEN ÄR MIG SJÄLV JAG HATAR.
Jag hatar mig själv, jag är arg på mig själv för att jag är så jävla dum i huvudet.
TO BE CONTINUED
måndag, oktober 05, 2009
Moooootheeeeeeeerrrrrrfuuuuuuuckeeeeeeer......
asiuod983ewrasidf903ei45ojadkwom40qwiaroasjfmekjn54läkwui9u54jq2i¨4ua
ujfisuf¨0wrn uq9wru afjasojfiwjrwirriha¨fsnkfnwirhwry´åqkj
Jag hatar dig.
Dig hatar jag.
Jag är dig.
Dig är jag.
ujfisuf¨0wrn uq9wru afjasojfiwjrwirriha¨fsnkfnwirhwry´åqkj
Jag hatar dig.
Dig hatar jag.
Jag är dig.
Dig är jag.
fredag, september 04, 2009
090904
Blä, vad jag än gör med bloggen så förblir den tråkig!
Saknar blogg.se lite, men endast för att det är simplare att fixa till bloggen.
Tror jag ska försöka fixa till den i natt.
Vore nice med Photoshop! Får se om jag tankar ner det senare.
Vad har hänt idag?
Inte mycket.
Eller?
Nej.
Alla dagar ser likadana ut.
Dock har ju Marre och hans tjej kommit hit idag.
HEJ PÅ DEM!
Fredag idag, och jag sitter och har tråkigt.
När jag tänker så har jag missat mycket i mitt liv.
Jag har varit på EN festival, en två dagars, och bodde på ett vandrarhem.
Tidigare har jag inte fått åka.
Nu förtiden åker ju 13 åringar ensam på festivaler och sover i tält.
Får väl tänka på att jag har sparat pengar i stället..
Fast det har jag ju inte.
I stället för att lägga pengar på kläder, fester och festivaler så har jag lagt i princip ALLT på godis! (Y)
Eh.. Jag orkar inte blogga nu.
Saknar blogg.se lite, men endast för att det är simplare att fixa till bloggen.
Tror jag ska försöka fixa till den i natt.
Vore nice med Photoshop! Får se om jag tankar ner det senare.
Vad har hänt idag?
Inte mycket.
Eller?
Nej.
Alla dagar ser likadana ut.
Dock har ju Marre och hans tjej kommit hit idag.
HEJ PÅ DEM!
Fredag idag, och jag sitter och har tråkigt.
När jag tänker så har jag missat mycket i mitt liv.
Jag har varit på EN festival, en två dagars, och bodde på ett vandrarhem.
Tidigare har jag inte fått åka.
Nu förtiden åker ju 13 åringar ensam på festivaler och sover i tält.
Får väl tänka på att jag har sparat pengar i stället..
Fast det har jag ju inte.
I stället för att lägga pengar på kläder, fester och festivaler så har jag lagt i princip ALLT på godis! (Y)
Eh.. Jag orkar inte blogga nu.
onsdag, september 02, 2009
Paranoid
Jag är nog lite paranoid just nu.
Ibland.
Eller rättare sagt, JÄMT, när jag är ensam.
När Robin sover, och Filip är på jobbet så sitter jag ensam i lägenheten.
Jag vill göra fika, men kommer på att då måste jag hämta osten som finns i kylskåpet,
och kylskåpet finns i vardagsrummet. (jag vet det är konstigt! dessutom så står tvättmaskinen i köket).
Anyhooooooow...
Jag tror att det finns en zombie, eller liknande i Dans gamla rum, HAHAHA..
Jag tycker egentligen att jag är jättefjantig, men jag kan inte släppa tanken.
Jämt när jag är ensam så här så lyssnar jag aldrig på musik,
för då kan jag ju inte höra om någon går i lägenheten.
Jag har alltid mobilen på ljudlös, så att den/det/dem som är i lägenheten, (som nu egentligen, förmodligen inte finns), inte ska höra vart jag är.
Jag vet ju att dem hör förmodligen hör när jag knappar på tagentbordet,
men det är en annan sak.. Egentligen inte, men.. Ääh....
Vad jag kan minnas så har jag varit så här hela mitt liv.
Jag minns att jag brukade tänka varje natt när jag skulle sova:
"Så länge jag ligger under täcket så kan inte se mig, jag försöker andas så lite som möjligt för att dem inte ska se att täcket rör sig."
Och när jag tänker efter ännu en gång till, så tänker jag så här,
VARFÖR har jag aldrig sagt det här till någon kurator/läkare/psykolog?!
Jag har ju problem, som jag mår dåligt över.
Varför har jag aldrig sagt något?
Haha.. Fan vad värdelös jag är.
Jag kommer dö pga det här..
Ibland.
Eller rättare sagt, JÄMT, när jag är ensam.
När Robin sover, och Filip är på jobbet så sitter jag ensam i lägenheten.
Jag vill göra fika, men kommer på att då måste jag hämta osten som finns i kylskåpet,
och kylskåpet finns i vardagsrummet. (jag vet det är konstigt! dessutom så står tvättmaskinen i köket).
Anyhooooooow...
Jag tror att det finns en zombie, eller liknande i Dans gamla rum, HAHAHA..
Jag tycker egentligen att jag är jättefjantig, men jag kan inte släppa tanken.
Jämt när jag är ensam så här så lyssnar jag aldrig på musik,
för då kan jag ju inte höra om någon går i lägenheten.
Jag har alltid mobilen på ljudlös, så att den/det/dem som är i lägenheten, (som nu egentligen, förmodligen inte finns), inte ska höra vart jag är.
Jag vet ju att dem hör förmodligen hör när jag knappar på tagentbordet,
men det är en annan sak.. Egentligen inte, men.. Ääh....
Vad jag kan minnas så har jag varit så här hela mitt liv.
Jag minns att jag brukade tänka varje natt när jag skulle sova:
"Så länge jag ligger under täcket så kan inte se mig, jag försöker andas så lite som möjligt för att dem inte ska se att täcket rör sig."
Och när jag tänker efter ännu en gång till, så tänker jag så här,
VARFÖR har jag aldrig sagt det här till någon kurator/läkare/psykolog?!
Jag har ju problem, som jag mår dåligt över.
Varför har jag aldrig sagt något?
Haha.. Fan vad värdelös jag är.
Jag kommer dö pga det här..
lördag, augusti 08, 2009
söndag, juli 19, 2009
Tankar - Känslor - rolsnäK - raknaT
Jag hatar att komma in i mitt rum och se att jag är ensam.
Jag hatar att komma in i mitt rum och känna hur ångesten kryper fram.
Jag hatar att komma in i mitt rum och att inte ha någon att prata med.
Jag hatar att komma in i mitt rum och inte får ha någon att krama eller pussa.
Det är inte långt kvar nu tills jag åker, och det är otroligt mycket tankar i mitt huvud.
Vill jag verkligen till Oslo?
Varför åker jag dit när jag inte ens vet om jag vill?
Jag vet att jag kommer må skit..
Hur kommer dem andra i lägenheten reagera när jag får mina utbrott?
Varför känner jag inte din kärlek hit..?
Är du kär i mig?
Varför kan jag inte känna att du älskar mig?
Älskar du mig?
Varför känner jag mig så ouppskattad?
Uppskattar du mig?
Hur mår jag nu egentligen?
Jag är varken glad eller ledsen.
Jag känner mig inte sårad eller uppskattad.
Bara riktigt jävla tom..
Jag hatar att komma in i mitt rum och känna hur ångesten kryper fram.
Jag hatar att komma in i mitt rum och att inte ha någon att prata med.
Jag hatar att komma in i mitt rum och inte får ha någon att krama eller pussa.
Det är inte långt kvar nu tills jag åker, och det är otroligt mycket tankar i mitt huvud.
Vill jag verkligen till Oslo?
Varför åker jag dit när jag inte ens vet om jag vill?
Jag vet att jag kommer må skit..
Hur kommer dem andra i lägenheten reagera när jag får mina utbrott?
Varför känner jag inte din kärlek hit..?
Är du kär i mig?
Varför kan jag inte känna att du älskar mig?
Älskar du mig?
Varför känner jag mig så ouppskattad?
Uppskattar du mig?
Hur mår jag nu egentligen?
Jag är varken glad eller ledsen.
Jag känner mig inte sårad eller uppskattad.
Bara riktigt jävla tom..
torsdag, juli 16, 2009
Buhu
Buhu, mitt blodtryck är nog lite lågt.
Buhu, mitt huvud gör ont.
Buhu, mitt ena öga kollar lite fel.
Buhu, mina glasögon har simmat iväg.
Buhu, jag ska leta dem snart.
Inte långt kvar tills jag drar till Norge nu, wiho!
Ska bli skoj, och Filip ska få en liten överraskning ^^
Min högerfot somnar fan var femte sekund, och det tar 10 sekunder att väcka den!
Helvete!
YO!
Buhu, mitt huvud gör ont.
Buhu, mitt ena öga kollar lite fel.
Buhu, mina glasögon har simmat iväg.
Buhu, jag ska leta dem snart.
Inte långt kvar tills jag drar till Norge nu, wiho!
Ska bli skoj, och Filip ska få en liten överraskning ^^
Min högerfot somnar fan var femte sekund, och det tar 10 sekunder att väcka den!
Helvete!
YO!
tisdag, juli 07, 2009
The fucking lotus eater
Är jag glad och lycklig? - Ja
Är jag ledsen och olycklig? - Ja
Ena sekunden är jag någolunda glad, andra sekunden sitter jag och stor bölar.
The skin is a mirror, the eyes hollow with ignorance
Health runs from your lips, tucked in and safe in a world of sleep.
Jag somnar vid åtta, jag är vaken vid elva.
Jag gör i ordning mat, men jag lämnar i princip allt.
Det här kommer att gå åt helvete.
All those years caring for a liar, A benefit road that is winding higher
You're a moth too close to the fire
You are stuck in a route of confusion
Changing and waiting and seeking the truth of it all
Nu.. vill.. jag.. bara.. försvinna..
Bort, långt bort här ifrån.
Rövslickare.
Jag saknar Filip och Lotta.
Och en fråga..
Ni säger att jag är rolig, bra/underbar och snäll, men.. Vad fan..
Luktar jag illa eller, är jag bara alldeles för ful för att umgås med nån utav er?
Är jag ledsen och olycklig? - Ja
Ena sekunden är jag någolunda glad, andra sekunden sitter jag och stor bölar.
The skin is a mirror, the eyes hollow with ignorance
Health runs from your lips, tucked in and safe in a world of sleep.
Jag somnar vid åtta, jag är vaken vid elva.
Jag gör i ordning mat, men jag lämnar i princip allt.
Det här kommer att gå åt helvete.
All those years caring for a liar, A benefit road that is winding higher
You're a moth too close to the fire
You are stuck in a route of confusion
Changing and waiting and seeking the truth of it all
Nu.. vill.. jag.. bara.. försvinna..
Bort, långt bort här ifrån.
Rövslickare.
Jag saknar Filip och Lotta.
Och en fråga..
Ni säger att jag är rolig, bra/underbar och snäll, men.. Vad fan..
Luktar jag illa eller, är jag bara alldeles för ful för att umgås med nån utav er?
måndag, maj 18, 2009
And if you see my cock
Ja, lol.
Förlåt då för att jag är så överkänslig :) :)
Men när det kanske gäller en flytt härifrån, vart som helst!
- till och med Norge eller Danmark så tycker jag att man bör säga att man har sökt, så att det inte kommer en dag, helt plötsligt...
Du bör veta hur jag är, eller hur?
Varför inte göra det lite lättare för dig? Om du nu vill vara med mig, aight?
Visst, du har väl kanske ändrat vissa saker för mig skull, men du har aldrig behövat genom gå det jag har gjort.
Jag försöker bättra mig, men det går inte på en dag, det kan ta lång tid - och det säger till och med du.
Visst, du sa att du skulle söka jobb, om du fick kursen och klarade den.
Du fick den, du klarade den, och ANTOG att jag VISSTE att du hade sökt.
Tror du att jag kan läsa det du har gjort?
Tror du att jag kollar din historik för att se vilka sidor du har varit inne på?
NEJ.. Man säger bara om man har sökt jobb, som kan innebära flytt långt härifrån, om man nu är tillsammans..
För jag vill inte höra "Jag har fått jobb i Danmark/whatever! Jag flyttar så fort jag hittat lägenhet!"
För då får du förmodligen mer hell än om du hade berättat att du sökt.
Du säger ju att du orkar tjafs, fine for me..
Börja vara ärlig, så ska jag jobba på min överkänslighet..
At the fork turn left a store
But on the right stay free from sight
'Cause 96 quite bitter beings
Like to stack the bodies high
The only way to ever leave is
Overflooded by the storm
And entanglement in Hellview
Brings you fear in fifty forms
They've deleted all the tourists
At the bottom of the lake
And not one supports the cause
To leave the blood stay in the veins
Förlåt då för att jag är så överkänslig :) :)
Men när det kanske gäller en flytt härifrån, vart som helst!
- till och med Norge eller Danmark så tycker jag att man bör säga att man har sökt, så att det inte kommer en dag, helt plötsligt...
Du bör veta hur jag är, eller hur?
Varför inte göra det lite lättare för dig? Om du nu vill vara med mig, aight?
Visst, du har väl kanske ändrat vissa saker för mig skull, men du har aldrig behövat genom gå det jag har gjort.
Jag försöker bättra mig, men det går inte på en dag, det kan ta lång tid - och det säger till och med du.
Visst, du sa att du skulle söka jobb, om du fick kursen och klarade den.
Du fick den, du klarade den, och ANTOG att jag VISSTE att du hade sökt.
Tror du att jag kan läsa det du har gjort?
Tror du att jag kollar din historik för att se vilka sidor du har varit inne på?
NEJ.. Man säger bara om man har sökt jobb, som kan innebära flytt långt härifrån, om man nu är tillsammans..
För jag vill inte höra "Jag har fått jobb i Danmark/whatever! Jag flyttar så fort jag hittat lägenhet!"
För då får du förmodligen mer hell än om du hade berättat att du sökt.
Du säger ju att du orkar tjafs, fine for me..
Börja vara ärlig, så ska jag jobba på min överkänslighet..
At the fork turn left a store
But on the right stay free from sight
'Cause 96 quite bitter beings
Like to stack the bodies high
The only way to ever leave is
Overflooded by the storm
And entanglement in Hellview
Brings you fear in fifty forms
They've deleted all the tourists
At the bottom of the lake
And not one supports the cause
To leave the blood stay in the veins
onsdag, maj 13, 2009
Detta fält måste fyllas i
Hur gör man när man inte orkar psykiskt?
Hur ska man reagera när människor som står en nära säger att man är lat bara för att man inte klarar av att plocka ur en diskmaskin, gå med hunden, ge hästarna mat, och tvätta?
När man förklarar om och om igen att man måste ha en paus från livet, bara låta allt vila och byggas upp på nytt.
Men får återigen höra "Så säger du bara för att slippa göra allt. Vi jobbar hela dagarna, du gör ingenting!"
Kära mor och far, och resten som tjatar på mig.
Jag vill inte bara sitta vid min dator.
Jag tycker det är skittråkigt!
Och jag är inte beroende av datorn.
Jag orkar bara inte ibland visa mig bland människor, inte ens er!
Jag älskar t.ex min hund, men ibland klarar jag inte ens av att gå med henne,
för jag vill inte att hon ska känna hur jag mår, för då blir hon orolig.
Jag dissar mina kompisar till och med!
På dagen t.ex 11:00, om jag ska till v.psyk då så klarar jag inte av att vara med någon sen, för jag är helt utmattad av att ha åkt in dit, träffat tanten där, och sedan ha åkt hem.
Bara en sån sak är asjobbigt för mig.
Visst, jag borde kanske hjälpa till lite när jag väl får bo hemma, men det är inte alltid jag orkar.
Jag mår verkligen SKITDÅLIGT!
Jag kan få akuta gråtattacker, jag ligger och skakar, har kramper i hela kroppen, får kväljningar av mitt brutala grinande.
Fattar ni inte att det är jobbigt? När det bara helt plötsligt kan komma, så där.. pang poff!?
Och när ni tjatar om hur lat jag är när jag säger att jag inte orkar så blir det bara värre.
Jag ser ner på mig själv, jag skriker hatord i mitt huvud, ibland även rätt ut till er.
Skulle en lat människa göra så?
Nej.. En lat människa skulle ligga i en soffa/säng och bara chilla non-stop.
Just nu ser jag bara en lösning.
Och det är att få bo ensam.
Inte behöva ha nå regler. Bara få ta allt i min takt.
För som ni vet så kan jag diska och tvätta rätt så mycket när jag är ensam hemma.
Då får jag orken att hjälpa till!
Äh... meningslöst inlägget kändes nu, lol..
Haha... skitsamma.
dra, hej.
Hur ska man reagera när människor som står en nära säger att man är lat bara för att man inte klarar av att plocka ur en diskmaskin, gå med hunden, ge hästarna mat, och tvätta?
När man förklarar om och om igen att man måste ha en paus från livet, bara låta allt vila och byggas upp på nytt.
Men får återigen höra "Så säger du bara för att slippa göra allt. Vi jobbar hela dagarna, du gör ingenting!"
Kära mor och far, och resten som tjatar på mig.
Jag vill inte bara sitta vid min dator.
Jag tycker det är skittråkigt!
Och jag är inte beroende av datorn.
Jag orkar bara inte ibland visa mig bland människor, inte ens er!
Jag älskar t.ex min hund, men ibland klarar jag inte ens av att gå med henne,
för jag vill inte att hon ska känna hur jag mår, för då blir hon orolig.
Jag dissar mina kompisar till och med!
På dagen t.ex 11:00, om jag ska till v.psyk då så klarar jag inte av att vara med någon sen, för jag är helt utmattad av att ha åkt in dit, träffat tanten där, och sedan ha åkt hem.
Bara en sån sak är asjobbigt för mig.
Visst, jag borde kanske hjälpa till lite när jag väl får bo hemma, men det är inte alltid jag orkar.
Jag mår verkligen SKITDÅLIGT!
Jag kan få akuta gråtattacker, jag ligger och skakar, har kramper i hela kroppen, får kväljningar av mitt brutala grinande.
Fattar ni inte att det är jobbigt? När det bara helt plötsligt kan komma, så där.. pang poff!?
Och när ni tjatar om hur lat jag är när jag säger att jag inte orkar så blir det bara värre.
Jag ser ner på mig själv, jag skriker hatord i mitt huvud, ibland även rätt ut till er.
Skulle en lat människa göra så?
Nej.. En lat människa skulle ligga i en soffa/säng och bara chilla non-stop.
Just nu ser jag bara en lösning.
Och det är att få bo ensam.
Inte behöva ha nå regler. Bara få ta allt i min takt.
För som ni vet så kan jag diska och tvätta rätt så mycket när jag är ensam hemma.
Då får jag orken att hjälpa till!
Äh... meningslöst inlägget kändes nu, lol..
Haha... skitsamma.
dra, hej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)