Panikångest

Jag orkar inte ha flera timmars ångest.
Jag orkar inte med att få panikångest när jag njuter av livet.

Jag orkar inte ha känslan att jag när som helst kommer att spy;
Att, vilken sekund som helst kommer jag att skita på mig;
Att väldigt snart kommer att svimma;
Att jag aldrig mer kommer att kunna andas lugnt och riktigt.
Att jag MÅSTE göra illa mig själv, så att jag slipper känna allt,

bara för en liten stund, så jag hinner lugna ner mig tills det kommer tillbaka igen....

Värst av allt är när man har roligt med sina kompisar, och helt plötsligt byter man humör.
Springer fram och tillbaka, ut och in, låser in sig på toa, klöser sig i ansiktet, nacken, slår sig på benen, (om man inte är hemma, för då vet man vart man ska ta vägen, och vad man ska använda).

Man stressdricker vatten, man stressröker (om man nu har lyckats köpa på sig ett "akutpaket" med cigg), stress tuggar på tuggummi, pratar tyst, fort och sluddrigt, för man är rädd att det ska spruta spya om man öppnar munnen för mycket.

Man svär åt sig själv, hatar sig själv så otroligt, man är så dum.. Så jävla skum.

Skäms så otroligt jävla mycket över hur man är, men skäms också över panikångesten, så man vill inte berätta varför man är som man är..

Jag är så jävla less på att må så här.
Det är så jävla okontrollerat..
Förstår roliga kvällar, underbara stunder, och även om man bara sitter framför datorn, så kommer det..

JAG HATAR PANIKÅNGEST.
JAG HATAR ADHD.
JAG HATAR ATT LEVA MED DET.
JAG HATAR ATT JAG INTE KAN KONTROLLERA DET PÅ NÅGOT SÄTT.
JAG HATAR ATT JAG INTE KAN FÅ NÅGON RIKTIGT HJÄLP MED MINA PROBLEM!