Presentation

Tja!
Jennifer var namnet, men ni kan kalla mig Lisyia/Lis.



Jag hatar mitt utseende.
Mitt fula tryne, min fula kropp.
Jag hatar mina ärr. Jag skäms över mina ärr.
Jag vet att det är OTROLIGT många som har VÄRRE ärr än mig.
MEN JAG SKÄMS ÖVER MINA. JAG TÄNKER ALDRIG SÄGA ATT DEM ÄR EN DEL UTAV MIG. FÖR JAG HATAR DEM. MEN ÄNDÅ SÅ ÖKAR DE.
För när jag väl är i stadiet super-panik-ångest-fitta så skiter jag i att ärren blir fler, FÖR JAG ÄR REDAN SÅ JÄVLA FUL.

Jag hatar att jag måste klä av mig för kunna duscha mig ren.
Jag hatar att tvåla in min äckliga kropp, känna min slöa mage, mina fula pattar och min äckliga fula fittjävel.

Jag hatar min personlighet. Mina åsikter, som ingen verkar förstå sig på.
Jag hatar att när jag väl öppnar mig, och berättar om mitt liv, så är det sista gången jag hör något från den människan.

FÖR ALLA TYCKER ATT JAG ÄR EN SKUM JÄVLA IDIOT SOM HAR ÅNGEST.

Ingen fattar vad fan jag menar med ångest.
"Haha, ja jag brukar ha ångest ibland också, efter fyllan."
WHAT THE FUCK?!

ALLA ÄR SÅ DUMMA I HUVUDET.

JAG HATAR ER, MEN JAG VET ATT DET EGENTLIGEN ÄR MIG SJÄLV JAG HATAR.
Jag hatar mig själv, jag är arg på mig själv för att jag är så jävla dum i huvudet.

TO BE CONTINUED