Så jävla tomt

Igår fick jag bara höra, hur du har slösat pengar med mig, när du i stället har kunnat uppfylla din dröm och flytta till Stockholm, eller Australien.
Förstå att det är X som har förstört för oss! För efter att vi hade tagit det så blev båda så jävla tomma och lättirriterande.
Och inse att jag har försökt få tag på min läkare på vuxenpsyk för våran skull! För att vi ska kunna fortsätta tillsammans.

Fatta hur mycket jag har kämpat i mitt liv.
Hela tiden du gjorde lumpen kämpade jag ensam, jag gav kanske upp ett litet tag, men jag ville inte förlora dig, inte en sådan underbar och vacker människa.
En människa som har ställt upp på mig, trott på mig, och älskat mig, på riktigt.
Om du bara förstod hur mycket jag älskar dig, och hur mycket jag hatar mig för den jag är.

Jag hatar mitt betende.

Jag har aldrig haft något emot dig, bara mig själv. Det är jag som är så jävla självkritisk, och trycker ner mig själv.
Jag har försökt få dig att inse att det är där felet sitter på mig, men att jag jobbar så hårt jag kan för att få bort det.
För jag vill vara tillsammans med dig. Jag vill leva med dig.
Men jag tänker inte tjata, gnälla, eller något om du inte vill. För jag respekterar om du inte orkar med mig.

Men om du vill, så snälla stå ut i två veckor till, för jag får snart träffa min läkare, och allt kommer att bli bra då, inte på direkten, men det kommer att gå framåt.
Jag älskar dig så sjukt mycket. Du räddade mig. Du fick mig att försöka ta tag i skolan. Du är min hjälte.

Jag drömde om oss två i natt. Att vi löste allt, drog till Australien och köpte en stimulator, vi var inne i spelet cod, fan vad nördigt, men så var det.
Och vi var lyckliga.

fitta....

Nu är jag så jävla tom.. Det finns inget i mig.
Jag kan inte ens äta, för så fort jag tuggar så vrider det sig i magen och jag spyr.
Kan du inte bara höra av dig och säga hur fan du vill ha det.
Varken du eller jag mår bra av det här, så antigen gör vi ett slut, eller så kämpar vi tillsammans.