Så länge skutan kan gå

Om två månader har det gått ett år, fattar det inte.. Min älskade morfar, så underbar.
Jag älskar dig så otroligt mycket, och saknar dig så.
Om man bara kunde få en riktig önskning, om vad som helst, då vet jag exakt vad jag skulle önska mig.
Åh gud, jag bara skakar nu.
Och så mamma håller i Shiva så tänker jag på dig, alltså så tänker jag ofta på dig nu för tiden.
"Gud vad morfar skulle vara glad nu om han såg att du skaffat hund Jennifer! Eller hur då Shiva?"
Jag bara skakar nu.. Jag vill bara ha dig tillbaka, höra dig ropa ifrån ditt hus när jag kommer hem.
Hur fan kan världen vara så här? Varför fick vi ingen förvarning?
Hur kunde du bara försvinna så där plötsligt?
Varför hjälpte jag dig inte för?
Jag hade ju tänkt göra det, samma dag som allt hände. Varför gick jag inte dagen innan för?
På sätt och vis så vet jag, men.. Varför stog jag inte emot för? Varför...?
Fy fan alltså..

Och inte nog med det så är inte Shiva nå bra.
Alltså.. Hon är sjuk, eller nått liknande.
I fredagskväll så började hon dregla som bara den, och hon ville inte äta, lika så i förrgår.
Dock spydde hon då, och efter det har hon inte dreglat, men hon har inte ätit.
Eller ja, hon åt halva frukosten i morse efter att jag matat henne av halva halvan, eeeh...
Sen så sket hon ut det nästan direkt efter, åååh.. :(

Och jag ser på Blizze hur svartsjuk han är, men jag har fan inte tid nu..
Dock gick jag in i hagen i morse då han låg ner, och jag gosade med honom jättemycket, till slut så började huvudet hänga på honom, och sen helt plötsligt så låg hans huvud i mitt knä. Han somnade den lilla sötnosen!
Fast han vaknade ju när jag reste mig för att gå därifrån, men somnade om ganska så fort, ehehhe..
Emmmmmmmhhhhhh!!!!!

Jag hatar mig själv.
Jag måste plugga nu.

Stå ut mitt hallon, jag kommer så fort jag fått lov!
Och Filip.. Jag lämnar dig inte!