En jävla massa ord

Det är inte meningen att livet ska vara så här.
Det är inte meningen att man ska kunna göra så här.
Det är inte meningen att denna mening inte har någon mening.

Just nu, precis i denna stund, är jag i en annan värld.
Jag skiter i era åsikter, jag skiter i om ni bryr er.
Det enda jag blir arg på är att ni frågar honom om det är något fel.
Han har inget att göra med det här.
Det är mitt liv. Mina problem.

Fan, tappade fokus för att jag kliade mig på näsan.
Kanske lyckas jag hitta den igen, jag vet inte.

Men det enda jag vet är att jag bara vill skriva på,
jag vill inte sluta skriva.

Jag borde ta tag i mitt liv, men hur ska jag kunna göra det,
om du försvinner?

Inget är ännu sagt, men jag har en sådan stark känsla,
att det kommer bli så som jag inte vill att det ska bli.

Jag mår bra nu! Men jag är fortfarande i en annan värld.
I den värld jag önskar att jag alltid kunde vara.
För här trivs, här vill jag stanna.
Här vill jag bosätta mig med dem jag älskar mest.
Dem som bryr sig om mig, och dem jag bryr mig om.

Om ni bara visste hur det var att vara mig.
Jag påstår inte att jag har det värre än någon annan.


Nu tappade jag fokus igen, vet inte om det beror på att
låten tog slut, eller om jag bara börjar tappa känslan.
Men som sagt, just nu mår jag bra, just nu skulle jag
kunna fixa allt som är fel. Mellan oss, mellan alla.

Jag lyssnar på en låten som har stor betydelse för mig,
jag tänker inte avslöja vilken, för det är bara jag
som behöver veta vilken låt det är.

För om ni inte kan komma fram till och fråga vad felet är,
så behöver ni inte bry er om vad jag skriver här.
För det angår inte er, det angår absolut ingen annan, än mig själv.


Jag älskar att skriva, så enkelt är det.
Än hur reslutatet blir, så älskar jag det.
Skriva av sig är det bästa man kan göra, förutom att prata.

Om folk bara förstod det.


Även om jag mest skriver deppiga saker, så beror det på
att jag har en dålig dag, och skriver jag ur mig alla känslor,
så blir det helt enkelt så jävla mycket lättare sen.

Vad jag än skriver, så betyder inte det att någon
omkring mig har gjort fel, trots att det kanske ibland
verkar som så, för jag vet att jag kan skriva ganska
brutala saker ibland.
Men ingen behöver bry sig om det jag skriver.

Och om ni skulle bry er, fråga mig, i stället för folk runt omkring mig.


Det är väl i princip allt jag har att säga. Tror jag.
Vi får se vart låten leder mig.


Just det ja!
Eller njae, det kändes inte rätt att skriva det.






Jag älskar David Hedman.
Han är den underbaraste personen jag vet.
Han är så otroligt fin, och så jävla snäll mot mig.
David har gjort så mycket för mig, och gör det fortfarande.

David Hedman,
det finns nog inte tillräckligt med ord hur mycket jag älskar honom.
Så fort jag tänker på honom så börjar jag le, inte bara inom mig,
jag ler stort.

Ibland kan jag komma på mig själv när jag är ute och går med hunden,
att jag ler som ett jävla fån, bara för att jag är så kär i honom.
Han betyder så mycket för mig.
Om ni bara visste hur mycket han har gjort för mig!
Jag kan inte få nog utav honom.


Jag älskar att se när han ler.
När han ler så.. ja, jag vet inte hur jag ska beskriva det.
Jag mår bara så jävla bra när han ser på mig och ler.
Lyckan inom mig gör så att jag nästan exploderar.

David är den första människan jag kan hålla ögonkontakt med,
utan att vika undan blick en enda gång.
Om han inte blinkar med ögat, för då börjar jag fnissa
och måste gömma mig, haha!


Jag älskar när David tar på mig.
Min kropp ryser så av välbehag när han tar på mig.
Han är människan med de perfekta händerna.


Jag älskar när han håller om mig.
Att ligga mot han bröst när vi ska sova.
Jag känner mig så otroligt trygg.


Jag älskar när han ger mig kramar.
Att stå brevid honom, kunna gosa in mig i honom.
Davids längd är perfekt.


Jag älskar när han pussar mig.
Han har dem mjukaste och kärleksfullaste pussarna någonsin.
Det är nästan så att jag blir avundsjuk, vill också kunna
pussas så som han gör, haha!


David Hedman, han har verkligen mitt hjärta.
Jag vill dela mitt liv med honom.