5 sannigar om mig

1. Från att jag var 8 år tills jag var 13 år så fick jag ångest så fort någon tog på mig.
Vid 14 års ålder så började det blir mer accepterat att människor kramade mig.
Men jag har fortfarande OTROLIGT svårt för att krama eller nudda människor som jag inte litar på.
Jag känner världens obehag av det.

2. Filip har verkligen förändrat mitt liv.
Han visade mig att människor inte behöver vara idioter som ljuger och snackar skit bakom ryggen på en.
Jag älskar honom. Jag älskar alla kvällar då vi har varit hos Stimpa och umgåts med människor som är HELT jävla underbara!
Människor som inte bryr sig om utsidan, bara insidan. ÅH.. Jag blir så jävla glad när jag tänker på det!
Nu vill jag bara hem och hälsa på alla.

3. Jag hatar verkligen min kropp. Och jag har alltid gjort det.
Så länge som jag kan minnas så har jag ALLTID jämnfört mig med de som anses vara snyggast och vackrast.
Dagar då jag har råkat kolla på mig själv lite för länge i spegeln så kan jag började skämmas så mycket över min kropp att Filip inte får se mig utan kläder, inte ens ta på mig, för att jag blir äcklad, för att han tar på min kropp. Alltså, jag blir äcklad åt honom, tänker:
"Hur fan kan han ta på mig? Varför VILL han ta på mig? Tar han på mig bara för att få knulla? Varför skulle han vilja knulla med mig? Jag är så jäävla äcklig..."

Jag får även skitdåligt samvete när han frågar varför jag håller på sådär, eftersom han tror att han verkligen har gjort något fel, men så är det inte alls.

För vanligtvis så känner jag inte så här, jag blir oftast glad över att Filip tar på mig.
Jag älskar att han håller om mig, och att jag får hålla om honom. Men ibland så slår det som sagt över, en aningen för mycket.
I det här fallet kan man VERKLIGEN säga "Det är inte du, det är jag."

4. I Sverige blev jag sjukskriven, men jag har ändå så ett deltids jobb här nu i Norge.
Som ni märker jobbar jag inte så mycket, men det är så jag och chefen har kommit överrens om.
Jag ska bara jobba då det behövs, när det fattas folk.

Anledningen till att jag är sjukskriven är för att mitt psyke är helt.. Ja, sämst!!!
När jag bodde hemma och mina föräldrar bad mig ge hästen mat, eller plocka ur disken så kunde jag få världens ångestattack och bara ligga och grina, eller skrika åt dem att dra åt helvete.
Jag menar.. Hur jobbigt är det egentligen att göra nånting sånt?
Inte alls.. Vissa tror att jag bara är lat. Men det är jag absolut inte.

Ni kanske undrar varför jag då gick och skaffade jobb?
Jag har alltid kännt mig instängd hemma. Att jag inte kan leva fritt.
Detta är inte mina föräldrars fel, det är bara jag som lever i regler från när jag var yngre.
Så när jag först åkte till Oslo så förändrades det. Jag VILLE ha ett jobb, men bara deltid så klart, till en början.
Jag kände att jag var fri. Att jag kan göra PRECIS vad jag vill om dagarna.
Jag har inget "Jag måste!" förutom dem dagarna jag ska jobba då.
Men eftersom det är så sällan och oftast korta pass så kan jag tänka på jobbet "Bara två timmar kvar, sen får jag gå hem och grina, lol."

5. Jag har inte gått klart i skolan.
Jag har ALLTID HATAT skolan!!!
Redan i ettan, lågstadiet, så började jag att skola.
Jag ville hellre vara hemma ensam och slippa se alla. Alla som hade riktiga vänner..
Dock var det många gånger som jag vaknade och trodde att jag hade magsjuka, eftersom jag mådde så otroligt illa och hade panik, men det var panikångest. Vilket jag inte hade någon aning om vad det var förr.

I sjuan så började jag dock umgås med en kille i nian, som jag gillade otroligt mycket.
Det blev mycket lättare att vara i skolan då.
Varje rast så var jag med niorna, lol.
Men alla nior börjar ju gymnasiet, så i åttan så stod jag där, ensam, igen..

Jag började verkligen superskolka. Jag gick bara dit då och då.
Ställde klockan väldigt sällan, och åkte dit med mopeden och var kanske där i 10 min, eller en lektion.
Eller så åkte jag dit och gick inte på en enda lektion.

Så till slut fick jag praktik 2 dagar i veckan.
Foto bärs i Hudik.
Och så fortsatte det till nian, då jag BARA var i skolan på musiklektionerna och elevensval, där jag hade valt musik.
Så jag var väl i skolan 2 timmar i veckan, haha.

Eh.. Vad långt det blev.
Vad kladdigt det blev.
Fan vad jag egentligen vill ta bort det här inlägget.

Men om jag tar bort det, så kommer jag ångra det, eftersom jag har skrivit så mycket.
Behåller jag det så kommer jag att må dåligt över det, eftersom det "viker ut" mitt liv så mycket.
Men nu ska jag fan göra det också.
Så det får bli kvar.

tills vidare....