Shithoppsan

Dagen som precis har börjat har varit mysig, och chockerande!
Gick ut och gick med Shiva i koppel (ja, det är sant, jag gick med henne i koppel för första gången på femtontusenår).
Vi gick en promenad på cirka en timme, och när vi kom ner till Snäckmor tänkte jag:
"Ja, men här kan jag släppa henne, det kommer inga bilar, och dem som har gått med hundarna har redan gått."

Och gissa vad som händer?
JO, hundfan springer rätt ut på isen.
Jag ställer mig och gör roliga och glada ljud, springer omkring och försöker få henne att inse att jag är MYCKET roligare än isen!
Men tji fick, jag och HON när hon ramlade igenom isen.
Först stod jag som ett pucko och tänkte "Oj... vad händer?"
Sen kom tänken "Shit.. tänk om hon inte kommer upp. Ska jag springa ut på isen? Kommer den hålla för mig?
Tänk om hon druknar, vad fan ska jag leva då för?"
Jag såg hur hon kämpade med att försöka komma upp, jag började springa ner mot isen då hon ÄNTLIGEN kommer upp på is som bär henne.

Den obehagliga känslan släppte när jag ser en hund chockad hund springa emot mig,
glädjeruset går igenom mig och jag springer iväg med henne och låter glad.
När vi kommer så torkar jag henne med handduk, borstar henne och lägger en torr handduk på henne.
Hon ser fortfarande lite fundersam ut, och jag hoppas att hon ALDRIG mer springer ut på isen.

Ångrar lite att jag har haft tanken förr "Hoppas hon ramlar igenom isen så att hon lär sig att man inte ska springa där."
Får hoppas på att hon har lärt sig en läxa!
Det har i alla fall jag:
Ser hunden något intressant, gör något roligt eller oväntande så att hunden tycker att man är intressant.