Kapten Jack Sparrow
Jag kommer ihåg dagen då morfar ringde & sa att kattungarna hade öppnat ögonen,
jag stod & riktigt hoppade upp & ner när mamma berättade det, jag DROG henne till morfar.
& där satt du, ett lysande blått öga, & det andra så varit så att du inte kunde öppna det. Då visste jag att det var dig jag skulle ha! Ingen annan!
Medan dom andra i familjen gosade med dom andra kattungarna så satt jag bara & höll om dig, du var så grymt söt!
När vi gick hem så fick jag nästan magsår på mig själv för att jag ville att vi skulle ta hem dig nu på en gång! Men ja, ’’dom är bara några veckor Jennifer!’’ well, that’s true. Men jag kunde inte sluta tänka på dig! Jag sprang upp & ner till morfar bara för att få klappa dig.
& sen kom dagen jag fick ta hem dig, jag släppte dig aldrig!
Eller jo, när du måsta äta & gå på låda förstås, men sen så satt vi ihop dygnen runt. Ingen kunde skilja på oss! Vi var som två tuggummin som fastnat i varandra.
& jämt när jag började borsta tänderna så stod du vid min trapp & väntade på att få gå upp till mitt rum. Vi sov alltid tillsammans.
Så fort jag satte mig i soffan eller nånstans så kom du med dina vindögda ögon springande emot mig :’)
& dåliga hörsel hade du med, antagligen efter varje gång du fått stå ut med min musik, haha!
& lukten, den var väl inge vidare den heller.
Dålig syn, hörsel & luktsinne. Vem bryr sig om det när man har världens bästa katt?
Men efter tre år så blev det ännu värre.
I vintras så började du spy som fan, du skämdes så mycket att du låg ute i femton minus bara för att du inte ville komma in. Du åt inget, du drack inget. Din gulliga & lite tjocka form började försvinna.
Sen så verkade det bli bättre,
då kom våren. Näbbmöss åt du, även nosarna, så då blev du hela tiden sjuk pga det, spydde hela tiden.
Till slut kunde man knapp ta i dig, det fanns ingen katt längre.
Du var bara ben. Bara man la handen mot din rygg, knappt nuddade så kände man ryggraden, revbenen osv.
Sen blev du bättre ett tag, du började gå upp i vikt, men fan heller.
Sen så började allt om.
I morse så spydde du blod, då fanns det inget att välja på. Du måsta bort. & det är nått jag verkligen inte sett fram emot, men när du börjar spy så illa så att du spyr blod, så vad fan ska man göra? Visst, vi hade ju kunnat tagit dig till en veterinär, men det är så djävulskt dyrt.
Jag vill inget annat än att spola tillbaka tiden då du var frisk.
Den tiden då vi varje kväll somnade i min säng, & du var alltid kvar när jag vaknade. Så fort jag kollade på dig så började du att spinna.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer, men jag ville inget annat än att du skulle få det bra, vilket jag hoppas att du får nu.
Du kan göra vad du vill!
Du kan leka med Yoda igen, den lilla parveln.
Jag lovar att jag kommer tänka på dig varje dag Jack, det finns ingen bättre katt än dig, för du var den bästa katten i hela solsystemet!
& jag kommer snart till dig, det kommer inte kännas så långt för dig tills jag kommer & börja borsta dig med borsten igen, det som du älskade!
Jag hoppas i alla fall att du får det bra nu, & att du väntar på mig <3 Jag älskar dig Jack, & jag saknar dig redan..
Rest in Peace
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar