Man såg på direkten att du var en liten Yoda.
Du fick komma hem till oss efter ett tag.
Jag var aldrig riktigt snäll mot dig, kallade dig pucko, ful & sånt.
Men det var bara för att jag egentligen tyckte om dig så mycket.
Du var ju en del av familjen för fan!
Nu är du borta. Ingen vet vad som hänt med dig, om du är död, eller lever.
Så fort jag kollar ut så försöker jag se dig. Jag tänker att jag ser dig komma skuttandes in på gården.
Jag tror att du lever & bara är borta på en semster, så som Johannes säger.
Du är inte död & kommer snart tillbaka.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva det här.
Men jag kommer faktiskt sakna dig. Jag gör det redan.
Men jag trodde inte att det skulle bli såhär mycket.
Vem ska nu hoppa upp i ens knä & störa en när man försöker äta?
Inga ljud som låter ’’krrii’’.
Ingen som man kan kolla på & nån börjar kurra så inåt helvete.
Yoda, may the force be with u. <3
